Bollablää.

Lågtrycket och jordens dragningskraft har verkligen påverkat min kväll negativt. Så tung min kropp känns, speciellt axlar och mungiporna. Dethär inlägget blir absolut inte av det bästa, men så blir det ibland bara. Egentligen borde jag väl inte skriva om saken heller, men vem ska jag ventilera för då?

Hemfärden norrifrån ikväll var väldigt dyster, tidvis ösregn och söndagsmys med X3M. Jag minns inte när jag sist skulle ha suttit så dödsstilla och tyst hela vägen till Vasa, om inte hostan hade stört mig hade jag antagligen sovit och låssats om att jag inte fanns. Någon sorts tidsfördriv var jag ju tvungen att hitta på, så jag valde att reflektera över kvällens diskussioner, därefter jag drog slutsatsen att jag tycker synd om mina vänner (en mer kär en den andra) som inte tycks ha viljan till att reda upp sina liv och börja stå på stadiga fötter. Det är absolut ingen ålderskris att man vill börja göra något moget eller spara pengar så att man sen kan börja uppfylla sina drömmar. Men att man som 20+ lever som en trotsig tonåring tycker jag känns lite väl, eller så beror det bara på mitt konstiga tankesätt och att jag av någon anledning varit väldigt självständig ända sen jag var 15-16 år.

Nå, det om de. Egentligen hade jag inget vettigt att skriva om, men lite skit får man väl alltid dra.

Haha, efter att ha chattat en stund med Bjolinska killen och återupplevt gamla minnen kom jag på en goding, den kvällen jag som 17-åring smet ut utan att meddela föräldrarna och var nära på att få mig med brännbollsträet i huvudet när jag kom hem mitt i natten, då föräldrarna trodde jag sov snällt i mitt rum. Vi klarade oss utan några skador, mamma höll bara på att tappa nattlinnet, och sömnen, tror jag.

Nu får väl jag också ta natten för att orka ha en dag ledigt imorgon, och på tisdag. Har absolut inga måsten och inte behöver jag heller vara ensam hemma så länge då Johan har morgonskiftet. Vad göra dådå?
De ska ja allt försöka klura ut när jag inte får tag i sömnen, god natt på er!