Sånahär dagar önskar jag att jag hade en kompis på närt håll som jag kunde vända mig till, en sånhär dag när allt är tungt och man håller på att tappa greppet över allt man bollar med.
För det första ät jag väldigt frustrerad, stressad och led allt som har med skola att göra, och de onödiga och svåra uppgifterna som skall göras. Det går inte alls bra för mig, jag har inte skrivit en rad på någon av uppgifterna och inte har jag hunnit räkna läkemedelsövningarna. Johan jobbar/ är i skolan 08-20 i princip varje vardag, så med andra ord är det jag som sköter det mesta här hemma. Handla går bra att göra ensam, och matlagningen sköter jag gärna ensam. Men inte-varje-dag. Där emellan skall ved klyvas och bäras in, disken skall undan, hushållet skall skötas (sopa spån och barkbitar runt spisarna) och tvätt skall tvättas, blommorna skötas.... Där emellan skulle jag gärna träna en timme och se på tv i kanske en timme, och före läggdags läser jag gärna en stund för att få tankarna på andra saker. Men då borde jag göra skolarbeten, och det har jag ingen motivation som helst till. Jag har egentligen inte svårt med att skriva själva arbetet, men att hitta dedär (ursäkta språket) jävla artiklarna som arbetet skall skrivas om, det är absolut inte min grej!
Sen mellan sysslorna efter att Johan kommit hem ska jag vara dendär underbara personen han valt att förlova sig med, men det är heller inte så lätt när allt annat tar emot.
Idag när vi var hemma hos Johans satt jag i köket med hans mamma och diskuterade allt mellan himmel och jord, och planerade lite födelsedag. Det var ett par gånger det sved till i ögonvrån, då jag helst skulle ha gråtit en skvätt för att lätta på trycket. Men det känns fel att göra det framför svärmor, hon har sitt liv med sina egna bekymmer. Känns lite opassligt att öppna mig med mina bekymmer då.
En annan sak jag också märkt den senaste veckan är att jag känt mig väldigt känslig största delen av dagarna. Jag kan gråta över det minsta, många saker känns jobbiga och jag mår konstigt mellan varven. Och nej, jag är inte gravid. Mitt liv är bara lite upp och ner nujust, och så kanske det finns en släng av höstdepression som spökar.
Nu blev det ju lite av det ena och det andra igen, mindre intressant läsning. Hoita gärna till om det finns andra där ute som känner det lika ibland, ibland känns det faktiskt lite ensamt.
vejt precis va du menar... ibland känns allting bara tungt, å man böri tjut fö minsta lilla. känns som allihopa vänder se från ein tå man sko behöv dem mest.
SvaraRaderasjölv har ja väl svårast me dehär att ja int har så myki kompisar att umgås med så ofta ja sko vila. hänger allti me Kalles kompisar på häljan, t.ex. å san siter ja jär i Jeppis å hänger fö mesjölv dag ut å dag in. he e nog påfrestand me minder!