Under my skin.

Nu just bubblar mina tankar inom mig, många av tankarna har med mitt förflutna att göra. Okey, en 22 åring borde kanske inte prata så mycket om det förflutna, men det som hände när jag var yngre.
Nu under praktiken har jag lite börjat analysera mina tankar, dvs de tankar jag bärt med mig ända sen jag var 12 år och inte riktigt visste vad jag borde ha gjort annorlunda. Min kropp började förändras ganska tidigt, och pojkarna som i den åldern var ganska hormonstinna kände något sorts drag till det antar jag. Det som hände då var en del tafs och kläm, vilket fortsatte i högstadiet. Då bildades också rykten, plötsligt var det jag som var horan, stripphönan osv. Under den värsta tiden slängde folk till och med pengar efter mig i korridorerna. Då kunde jag inte ta mera skit utan tog kontakt med kuratorn, som tog tag i saken. Endast en av mobbarna kom och bad om ursäkt öga mot öga, och henne kunde jag förlåta. Resten av "gänget" var tydligen för fega, eller kanske var de rädda för att mista sitt status i tuffa gänget om de skulle ha sagt förlåt.
Den saken skulle jag ju inte gå in på i mindre detaljer, men dedär sakerna har börjat störa mig lite idag. Sen också i senare tonåren, när jag gick i yrkesskolan, förekom det lite av det ena och det andra. Då kände jag ju mig inte längre så liten, så jag tänkte att det skall nog gå bra att leva med lite skit i det förflutna. Det blev gjort en del saker som jag idag ångrar, men som jag även lärt mig en del av. Jag grubblade över sakerna oftast i min ensamhet, skrev dagbok och sånt som tjejer i den åldern oftast gör. Nu flera år efteråt känner jag att det inte var tillräckligt. Även de sakerna gräver lite i mitt hjärta och min hjärna.
Känslor som jag idag bär med mig är förundran, besvikelse, svaghet,avundsjuka, illamående inombords... Alla dedär känslorna stryper om mitt självförtroende.
Jag har märkt det själv, att när jag är ute bland folk vill jag se stark ut, jag vill vara en förebild för de unga tjejerna. Jag vill se säker ut utan att fixa mig något extra. Egentligen sjunker min näsa ner när jag är ensam, eller med såna personer som känner mig bättre. Tryggheten jag har saknat en längre tid, finner jag med min älskade Johan och min familj. De dömer mig inte för något, för de vet att jag har lärt mig av mina misstag.

Det blev ett lite annorlunda inlägg denhär kvällen, men jag kände för att skriva om saken idag. Många av er läsare vet egentligen väldigt lite om mig, så blev boken om mitt liv öppnad mitt i. Temat är lika dystert som vädret, grått och nu har även ett dimmtäcke gömt naturen. Det är alla helgonas dag, av någon anledning är det en dag jag respekterar. Jag för inte ljus till gravarna men jag sänder en tanke till dom få jag känner som lämnat denna värld.

Nujust sitter jag hemhemma och har för en stund sen fått god mat. Nu väntar jag bara att parenteserna skall göra sig klara så jag får skjutsa dom till Nykarleby, sen skall jag hämta Johan från Oravais och sen får vi se vad som händer. Vi blev inbjudna på halloween fest ikväll men det lockar inte att festa igen när vi ändå gjort det dom senaste 2 helgarna. Ni som tänker vara onyktra ikväll ska se upp så ni inte går vilse i dimman, så inte andarna passar på att ta er sen ;)