Min svaghet är en lindrigare grad av verbal mobbning. Jag vet int hur man tar emot komplimanger, för jag har sällan i min barndom fått några. Det betyder också att jag själv är dålig på att ge komplimanger. Jag är också dålig på att respektera mina medmänniskor. Jag är dålig på att vårda mina relationer, och att ta vara på dem.
Redan som barn var jag stor i käften. Jag lärde mig ganska tidigt de vanligaste svordomarna, och de blev då använda många gånger i fel sammanhang bara för att de var förbjudna ord. Fula ord som krävde lite mod till för att uttalas. Tyvärr har den fasen lämnat lite på, men idag som "vuxen" kan jag förstås välja mina tillfällen när de passar att användas.
Jag borde ha lärt mig bättre, bland annat i högstadiet där jag själv var offret för verbal mobbning. Jag borde ha lärt mig hur man Inte skall göra, vad man Inte ska kalla andra. Däremot tycks även jag ha tagit modell av dom skitstövlarna som mobbade mig i högstadiet. Det händer sig allt för ofta i dagens läge att jag kallar någon för idiot, nynny, tönt och även fulare ord. Oftast händer det ju i små löjliga situationer där det skulle räcka med att fråga "vaför gjor du såde?", däremot kläcker jag automatiskt ur mig "jävla idiot, hur tänkt du tå du gjor såde?".
Jag har funderat, tänkt och funderat hur jag skall komma ur den onda cirkeln innan jag faktiskt förstör någon relation. Det är ju bara ett dåligt beteende som jag borde kunna behärska mig i. Tydligen inte, jag har försökt att stanna upp och tänka en sekunden före något fult flyger ur min mun, men min vilja om att uttrycka mig tycks vara för stark.
Dethär borde väl vara ett steg mot rätt håll, att jag vågar berätta om hur jag beter mig när ingen annan ser eller hör. Egentligen vet jag var problemet ligger, men tydligen kan jag inte ta tag i saken själv och börja sträva efter förändringar. Problemet ligger också i det att jag inte vågar söka hjälp, ifall det visar sig att det finns någon annan orsak bakom mitt beteende som jag inte vet om.
Det är inte lätt att vara barn, men det är absolut inte lättare att vara vuxen heller.
vejt do, ja känder riktit igen me i he do skriver. kombär väldit ofta på mesjölv med att säg saker som ja egentligen int sko vila säg åt folk.. t.ex. me Kalle så brukar vi såde på skämt säg massa fula saker åt varader om vi e på "bushumör", men ofta spårar e ur å tisist var nan sur på riktit. å så ska e jo itt vara, man ska jo itt böv ta ti sånde fula knep!
SvaraRaderatror e kanske har ganska myki ti göra med att man gör e som en slags fösvarsmekanism fö allt skit man ha fått ta emot i sett liv :/
Så sant! No brukar vi å skämt me sånde ord, men mellan varven var di ju faktiskt använd på feil sätt, och som du säir slutar e me att nan var sur. He e så synd att int man förstar na bäter än såde i denhär åldern, eller att int man kan förklar eller säg till åt personen i fråga på ett snällari sätt än att kryst fram na glåpord. Ja e riktit rädd för hur e blir sen tå man får barn, om man i misstag råkar kall he för idiot tå he e litet å int förstar allt. Delvis tror ja att ja har fått mett språk åv mamm, för hon kan ju å va ganska vid i mun mellan varven, men he ska int helder få vara nan ursäkt. He låter ju som vi båda har na att arbeit me i framtida diskusioner ;)
Radera